- Kolla här Daniel, säger Darwing, och visar stolt upp ett par ljusblå snyggt slitna Levi’s jeans han har i sin garderob.
- De här köpte jag för 1 dollar när en lastbil med begagnade kläder från USA kom hit för ungefär ett år sedan, fortsätter han och stärker samtidigt uttrycket med ett pekfinger som symboliserar den ynka dollarn han betalat. Inget dåligt klipp, va?
- Nae, svarar jag, de är riktigt snygga. Verkligen, 1 dollar?
- Javisst, svarar han snabbt, halvt om leende för sitt jätteklipp och halvt om leende för att de jeansen av samma märke jag just köpt på Centralamerikas största marknad i Managua, El Oriental, var 29 dollar dyrare.
Några veckor tidigare sitter jag tillsammans med presidenten Rosita i kvinnokooperativet för kvinnlig företagsamhet i San Rafael del Norte. Det är ett ganska nystartat kooperativ, bara cirka två år på nacken, som arbetar med att fortbilda arbetslösa kvinnor och så småningom även få in dem i arbetslivet. Inkörsporten till arbetslivet sker inte bara genom att bilda kvinnor i deras rättigheter och i de lagar som finns i landet utan innehåller också en praktisk bit – man har en syskola. Denna syskola drivs av just Rosita, som är lite av San Rafaels sydrottning. Eller ja, rentutav San Rafael del Nortes drottning i största allmänhet. Att gå med henne längst en utav ortens två stenlagda huvudgator innebär mer eller mindre att morsa på halva ortsbefolkningen. Alla hälsar på Rosita utifrån sina små attiendas, liksom hennes för dagens bihang (jag och Vicci), och hon hälsar glatt tillbaka samtidigt som hon utstrålar elegans och stolthet då hon sakta vaggar fram längst med gatan i sina vackra och färggranna kläder.
Något man ofta stöter på när man besöker kooperativ, småskaliga producenter eller de organisationer som de samlas inom här i Nicaragua handlar om strävanden efter kommersialisering av sina produkter. För en person skolad i vänsterlogikens alla konster känns det här lite främmande, inte minst när det handlar om matvaror, och inte desto mindre då temat för vår praktik handlar om just matsäkerhet och matsuveränitet. ”- Hallå, är det inte bättre att ni satsar på att försörja er själva innan ni säljer bort ert levebröd för billigt till någon mellanhand som ni därefter får köpa tillbaka det för dubbla priset?”, är den tanke som farligt snabbt hemsöker mig när jag träffar på sådana skrifter.
Kommersialisering av kvinnokooperativets produkter är likväl en viktig punkt i deras strävanden. Rosita visar stolt upp några av de kläder som senare ska säljas på departamenthuvudstaden Jinotegas marknad när nästa tillfälle ges. Väskor, blusar, kjolar med mera sys av kvinnor i alla åldrar. Även några barn övar sina syfärdigheter med president Rositas noga överseende. Hon vet hur saker och ting ska sys. Inför skolavslutningarna i december månad vallfärdade hela ortsbefolkningen till hennes hus för att be henne sy upp klänningar och skjortor till deras barn, vilket hon med glatt mod gjorde, trots att det mer eller mindre innebar oavbruten dygnstjänst under ett par veckor.
- Inte lustigt att alla har leenden upp till öronen när Rosita glider förbi längst gatan, tänker jag lite kritiskt, och kan inte förmå mig från att tycka synd om henne i efterhand, då hon suttit och sytt dag och natt.
Innan man kommer till San Rafael del Norte måste man passera genom Jinotega, i alla fall om man kommer från huvudstaden Managua. Så den dagen då Darwing, jag och Vicci lämnade Managua och introduktionsmötet på folkbildningsskolan Malintzin och först anlände till Jinotega, fick vi gå en bit mellan de två busstationerna som finns i staden. När bussdörrarna först öppnades möttes vi av frisk luft, vilket fick en att piggna till rejält efter två veckors tryckande luftfuktiga värme i Managua. På vägen passerade vi en butik där kläder låg spridda i stora högar inuti väldiga träboxar. Personer stod med nästan lika mycket kläder hängande på axlarna fortskridande idogt grävande i boxarna efter fler fynd.
- Det där är kläder som skänkts från människor i USA och som nu säljs väldigt billigt, säger Darwing, som uppfattat mitt intresse för kommersen.
Måndagar, tisdagar, onsdagar och torsdagar är normalpriset för kläderna 70 cordóbas (motsvarande 23 svenska kronor), eftersom det är under dessa dagar personalen i butikerna sorterar ut en del av de kläder som ligger stramt inpackade i de plastsäckar i vilka de skickats från ”Imperiet”, som Darwings pappa Diogenes (och fd militärinstruktör) kallar USA. Resten av veckans dagar, fredag, lördag och söndag är det 50% rabatt eftersom man redan under de dagarna förutsatt att folk varit och plockat ur de snyggaste kläderna med de bästa märkena.
Då jag sitter tillsammans med Rosita i kvinnokooperativet påminns jag om detta och jag frågar nyfiket om det inte är svårt att sälja kläderna som de syr till ett bra pris då det hela tiden finns ett berg av billiga biståndskläder som bara ligger väntandes på att grävas ur.
- Jo, det är klart, svarar Rosita, det påverkar ju också priserna på de kläder vi säljer.
Lika snabbt och inlärt som kassörskorna på ICAsupermarket hinner svischa förbi kundens artiklar genom laserscannern, ta emot pengarna, trycka in dem i den automatiska cashreceivern och snabbt fråga om denne kund vill ha kvitto eller inte, och innan dess denne hunnit svara står nästa kund och kliar sig i huvudet och frågar sig samma sak, ”Vad hände?!”. På samma snabba vis slår gongongen i mitt huvud för strukturalismens kritik mot dagens biståndshantering, där västvärldens befolkningar för att rena sina samveten mot omvärldens sämre lottade gjort sin beskärda del genom att lämna in de fisiga kläder man inte längre vill ha till någon klädinsamling. Något som senare kommer att resultera i att småproducenter i mottagarländerna får svårt att sälja sina egna produkter. Ni ser, repertoaren sitter där den ska.
Fast som jag upptäckt på min vistelse här, är allting inte lika enkelt som i böckernas och teoriernas enkla orsak- och verkanförklaringar. Mest för dessa ofta bortser ifrån de dominanta diskurser som finns i vår (delvis) globaliserade värld och de känslor och värderingar dessa kommunicerar. Till exempel, i min familj sitter alla med varsin SonyEricssonmobil, det står en fet Sonystereo på bordet bredvid Panasonictvn. Före detta soldater i FSLNregeringens trupper under 1980-talets blodiga krig mot det Imperiestödda Contrasförbanden i norr och organiserade i fackföreningar liksom kooperativ sitter på kvällarna och klunkar Coca Cola samtidigt som de tittar på de olidligt patriarkaliska mexikanskproducerade telenovelas som vissa kanaler sänder dygnet runt.
På ett sätt kan man tycka att allt det här, liksom min och Darwings jakt efter Levi´s jeans, är så kontradiktivt det kan bli, de transnationella företagens dominans och till underutvecklingen av egenproducerade produkter. Å andra sidan flödar en evig flod av bilder, videoklipp och röster från en värld mycket rikare, rakt in i vardagsrummet hos mer eller mindre alla familjer här, i Latinamerikas näst fattigaste land. Genom medierna kommuniceras vad som är snyggt, vad som är inne, vad man ska ha på sig eller för all del, vad man inte ska ha på sig. Och vem här strävar inte efter de rikedomar och behagliga levnadssätt som vi har i väst? Istället för att degenerera människorna här till ovetande (för visst skulle man lite enkelt kunna säga, men köööööp inte varorna dååå) så är det först och främst sig givet att man köper det som är billigast (och som dessutom har stil, rättare sagt den dominanta synen på vad stil är), i synnerhet om man har det kort om pengar. Och för det andra, och kanske det än mera centrala, kan det också tolkas som en strävan efter jämlikhet och inkludering i en värld som annars inte bryr sig särkilt stort. Ja, förutom när det är faddergalan på tv, då förstås.
Men även om vi slutade dumpa biståndskläder och 1-dollars Levi´s jeans i ”utvecklingsländer” skulle efterfrågan fortfarande bestå, med skillnaden att det istället endast skulle vara landets överklass som skulle ha dess tillgång. Och vilka är det som sätter diskurserna om vad som är stil och vad som är inne, med Pierre Bourdieus evigt klämtande kapitalresonemangsklocka i bakgrunden. Inte är det underklassen i alla fall, vare sig på global eller på lokal nivå. Så frågan är vad man ska göra.
Som en liten solskenshistoria tänker jag avsluta med att berätta att strax före jul var tre representanter från den italienska samarbetskommunen San Valentino på besök i kooperativet (som de varit med och stött ekonomiskt och materiellt). Kvinnorna från kooperativet var i lokalen och satte upp bilder och gjorde allt redo inför mötet. De höll sin presentation och som grädde på moset framförde en av barnflickorna en dans i folkloristiskt manér till de Armanidoftande kostymnissarnas entusiasm. Efteråt pekade en av dem på min skjorta, och jag var först rädd att jag lyckats stoppa ner den i kalsongerna igen. Men turligt nog var inte fallet sådant, utan istället tillfrågades kooperativet om de skulle kunna sy upp skolkläder till den kommunala skolan i San Valentino, närmare 1000 plagg, till ett schysst pris. Efteråt kunde man inte misstolka kooperativkvinnornas glädje, ett steg längre på vägen att introducera arbetslösa kvinnor på arbetsmarknaden, ge dem en inkomst och ett sätt att höja sig ur fattigdom. Sedan vilar alltid dependensteorin lurt i vassen, men klockan är 01.04, fredagen den 15e januari 2010. Och jag är trött som fan.
