Kläder, kooperativ, bistånd och teorier

- Kolla här Daniel, säger Darwing, och visar stolt upp ett par ljusblå snyggt slitna Levi’s jeans han har i sin garderob.

- De här köpte jag för 1 dollar när en lastbil med begagnade kläder från USA kom hit för ungefär ett år sedan, fortsätter han och stärker samtidigt uttrycket med ett pekfinger som symboliserar den ynka dollarn han betalat. Inget dåligt klipp, va?

- Nae, svarar jag, de är riktigt snygga. Verkligen, 1 dollar?

- Javisst, svarar han snabbt, halvt om leende för sitt jätteklipp och halvt om leende för att de jeansen av samma märke jag just köpt på Centralamerikas största marknad i Managua, El Oriental, var 29 dollar dyrare.

Några veckor tidigare sitter jag tillsammans med presidenten Rosita i kvinnokooperativet för kvinnlig företagsamhet i San Rafael del Norte. Det är ett ganska nystartat kooperativ, bara cirka två år på nacken, som arbetar med att fortbilda arbetslösa kvinnor och så småningom även få in dem i arbetslivet. Inkörsporten till arbetslivet sker inte bara genom att bilda kvinnor i deras rättigheter och i de lagar som finns i landet utan innehåller också en praktisk bit – man har en syskola. Denna syskola drivs av just Rosita, som är lite av San Rafaels sydrottning. Eller ja, rentutav San Rafael del Nortes drottning i största allmänhet. Att gå med henne längst en utav ortens två stenlagda huvudgator innebär mer eller mindre att morsa på halva ortsbefolkningen. Alla hälsar på Rosita utifrån sina små attiendas, liksom hennes för dagens bihang (jag och Vicci), och hon hälsar glatt tillbaka samtidigt som hon utstrålar elegans och stolthet då hon sakta vaggar fram längst med gatan i sina vackra och färggranna kläder.

Något man ofta stöter på när man besöker kooperativ, småskaliga producenter eller de organisationer som de samlas inom här i Nicaragua handlar om strävanden efter kommersialisering av sina produkter. För en person skolad i vänsterlogikens alla konster känns det här lite främmande, inte minst när det handlar om matvaror, och inte desto mindre då temat för vår praktik handlar om just matsäkerhet och matsuveränitet. ”- Hallå, är det inte bättre att ni satsar på att försörja er själva innan ni säljer bort ert levebröd för billigt till någon mellanhand som ni därefter får köpa tillbaka det för dubbla priset?”, är den tanke som farligt snabbt hemsöker mig när jag träffar på sådana skrifter.

Kommersialisering av kvinnokooperativets produkter är likväl en viktig punkt i deras strävanden. Rosita visar stolt upp några av de kläder som senare ska säljas på departamenthuvudstaden Jinotegas marknad när nästa tillfälle ges. Väskor, blusar, kjolar med mera sys av kvinnor i alla åldrar. Även några barn övar sina syfärdigheter med president Rositas noga överseende. Hon vet hur saker och ting ska sys. Inför skolavslutningarna i december månad vallfärdade hela ortsbefolkningen till hennes hus för att be henne sy upp klänningar och skjortor till deras barn, vilket hon med glatt mod gjorde, trots att det mer eller mindre innebar oavbruten dygnstjänst under ett par veckor.

- Inte lustigt att alla har leenden upp till öronen när Rosita glider förbi längst gatan, tänker jag lite kritiskt, och kan inte förmå mig från att tycka synd om henne i efterhand, då hon suttit och sytt dag och natt.

Innan man kommer till San Rafael del Norte måste man passera genom Jinotega, i alla fall om man kommer från huvudstaden Managua. Så den dagen då Darwing, jag och Vicci lämnade Managua och introduktionsmötet på folkbildningsskolan Malintzin och först anlände till Jinotega, fick vi gå en bit mellan de två busstationerna som finns i staden. När bussdörrarna först öppnades möttes vi av frisk luft, vilket fick en att piggna till rejält efter två veckors tryckande luftfuktiga värme i Managua. På vägen passerade vi en butik där kläder låg spridda i stora högar inuti väldiga träboxar. Personer stod med nästan lika mycket kläder hängande på axlarna fortskridande idogt grävande i boxarna efter fler fynd.

- Det där är kläder som skänkts från människor i USA och som nu säljs väldigt billigt, säger Darwing, som uppfattat mitt intresse för kommersen.

Måndagar, tisdagar, onsdagar och torsdagar är normalpriset för kläderna 70 cordóbas (motsvarande 23 svenska kronor), eftersom det är under dessa dagar personalen i butikerna sorterar ut en del av de kläder som ligger stramt inpackade i de plastsäckar i vilka de skickats från ”Imperiet”, som Darwings pappa Diogenes (och fd militärinstruktör) kallar USA. Resten av veckans dagar, fredag, lördag och söndag är det 50% rabatt eftersom man redan under de dagarna förutsatt att folk varit och plockat ur de snyggaste kläderna med de bästa märkena.

Då jag sitter tillsammans med Rosita i kvinnokooperativet påminns jag om detta och jag frågar nyfiket om det inte är svårt att sälja kläderna som de syr till ett bra pris då det hela tiden finns ett berg av billiga biståndskläder som bara ligger väntandes på att grävas ur.

- Jo, det är klart, svarar Rosita, det påverkar ju också priserna på de kläder vi säljer.

Lika snabbt och inlärt som kassörskorna på ICAsupermarket hinner svischa förbi kundens artiklar genom laserscannern, ta emot pengarna, trycka in dem i den automatiska cashreceivern och snabbt fråga om denne kund vill ha kvitto eller inte, och innan dess denne hunnit svara står nästa kund och kliar sig i huvudet och frågar sig samma sak, ”Vad hände?!”. På samma snabba vis slår gongongen i mitt huvud för strukturalismens kritik mot dagens biståndshantering, där västvärldens befolkningar för att rena sina samveten mot omvärldens sämre lottade gjort sin beskärda del genom att lämna in de fisiga kläder man inte längre vill ha till någon klädinsamling. Något som senare kommer att resultera i att småproducenter i mottagarländerna får svårt att sälja sina egna produkter. Ni ser, repertoaren sitter där den ska.

Fast som jag upptäckt på min vistelse här, är allting inte lika enkelt som i böckernas och teoriernas enkla orsak- och verkanförklaringar. Mest för dessa ofta bortser ifrån de dominanta diskurser som finns i vår (delvis) globaliserade värld och de känslor och värderingar dessa kommunicerar. Till exempel, i min familj sitter alla med varsin SonyEricssonmobil, det står en fet Sonystereo på bordet bredvid Panasonictvn. Före detta soldater i FSLNregeringens trupper under 1980-talets blodiga krig mot det Imperiestödda Contrasförbanden i norr och organiserade i fackföreningar liksom kooperativ sitter på kvällarna och klunkar Coca Cola samtidigt som de tittar på de olidligt patriarkaliska mexikanskproducerade telenovelas som vissa kanaler sänder dygnet runt.

På ett sätt kan man tycka att allt det här, liksom min och Darwings jakt efter Levi´s jeans, är så kontradiktivt det kan bli, de transnationella företagens dominans och till underutvecklingen av egenproducerade produkter. Å andra sidan flödar en evig flod av bilder, videoklipp och röster från en värld mycket rikare, rakt in i vardagsrummet hos mer eller mindre alla familjer här, i Latinamerikas näst fattigaste land. Genom medierna kommuniceras vad som är snyggt, vad som är inne, vad man ska ha på sig eller för all del, vad man inte ska ha på sig. Och vem här strävar inte efter de rikedomar och behagliga levnadssätt som vi har i väst? Istället för att degenerera människorna här till ovetande (för visst skulle man lite enkelt kunna säga, men köööööp inte varorna dååå) så är det först och främst sig givet att man köper det som är billigast (och som dessutom har stil, rättare sagt den dominanta synen på vad stil är), i synnerhet om man har det kort om pengar. Och för det andra, och kanske det än mera centrala, kan det också tolkas som en strävan efter jämlikhet och inkludering i en värld som annars inte bryr sig särkilt stort. Ja, förutom när det är faddergalan på tv, då förstås.

Men även om vi slutade dumpa biståndskläder och 1-dollars Levi´s jeans i ”utvecklingsländer” skulle efterfrågan fortfarande bestå, med skillnaden att det istället endast skulle vara landets överklass som skulle ha dess tillgång. Och vilka är det som sätter diskurserna om vad som är stil och vad som är inne, med Pierre Bourdieus evigt klämtande kapitalresonemangsklocka i bakgrunden. Inte är det underklassen i alla fall, vare sig på global eller på lokal nivå. Så frågan är vad man ska göra.

Som en liten solskenshistoria tänker jag avsluta med att berätta att strax före jul var tre representanter från den italienska samarbetskommunen San Valentino på besök i kooperativet (som de varit med och stött ekonomiskt och materiellt). Kvinnorna från kooperativet var i lokalen och satte upp bilder och gjorde allt redo inför mötet. De höll sin presentation och som grädde på moset framförde en av barnflickorna en dans i folkloristiskt manér till de Armanidoftande kostymnissarnas entusiasm. Efteråt pekade en av dem på min skjorta, och jag var först rädd att jag lyckats stoppa ner den i kalsongerna igen. Men turligt nog var inte fallet sådant, utan istället tillfrågades kooperativet om de skulle kunna sy upp skolkläder till den kommunala skolan i San Valentino, närmare 1000 plagg, till ett schysst pris. Efteråt kunde man inte misstolka kooperativkvinnornas glädje, ett steg längre på vägen att introducera arbetslösa kvinnor på arbetsmarknaden, ge dem en inkomst och ett sätt att höja sig ur fattigdom. Sedan vilar alltid dependensteorin lurt i vassen, men klockan är 01.04, fredagen den 15e januari 2010. Och jag är trött som fan.

Höstvinter i Skåne ger längtan till Nicaragua

Nu har visserligen november sedan ett par dagar övergått i december. Men det är fortfarande lika grått och tungt och regnigt och TRIST. Mera höst än vinter. Mera längtan bort än närvaro mitt i det som är här och nu. Jag längtar till Nicaragua!

Ami håller på att packa. Imorgon far hon. Lyckost! Vi andra hukar i vindbyarna, kör upp axlarna mot regnet och försöker bära mörkret lite till. Bara lite till... Sen blir det ljusare och gladare. Sen! Ja, det blir jullov i alla fall...

Idag invigs KlimatForum i Köpenhamn. T o m förhandlingarna ska väl komma igång. Hundratals spännande seminarier och manifestationer. Tusentals besökare. Tågen går överfulla. Skorna slits ut. Men det blir nog kul. I alla fall i samband med alla dessa alternativa insatser. På huvudmötet? Vem vet...? Få tror något. De flesta hoppas i alla fall.

Glokala Tankesmedjan kommer tillbringa tid med aktiviteter på temat nerväxt. Allmän kurs försöker delta i manifestationen den 12e - somliga räknar med 60 000 deltagare. (Verkar lite överdrivet för Skandinavien, tycker jag. Men 20-30 kanske?) Ett helt gäng av oss ska gå på ALBA-mötet den 17e där "alla" Latinamerikas vänsterpresidenter är inbjudna talare. Spännande se vilka som faktiskt kommer. Lula? Chavez? Morales? Correa? Castro?

Lycka till med ert campo den här veckan. Vi tänker på er. Berätta för oss så fort ni kan!

Vi bor i San Rafael del Norte

San Rafael ligger sisadar tre timmars bussfard norr om Managua. Dit aker vi med en av alla de gamla amerikanska skolbussar som skickats till Nicaragua, sadanadar orangefargade som kan ses i amerikanska filmer som skildrar livet under 50-60talen. Men de ar mer an sa, for har pyntas de om, malas om, det byts tutsignal till nagot som skulle kunna liknas vid en jobbig ringsignal fran en mobil av tidigt 2000-tal, det hanger fina sma glittersnoren i taken. Ja, och mycketmer an sa. Bussarna har helt enkelt gjorts till nagot eget, nagot nicaraguanskt. Med en sadan buss tar vi oss ut ur Managuas stimm och avgaser och aker forst ratt flackt, men allteftersom borjar landskapet kuperas. Kullarna blir till hojder som sedan blir till sma berg. Allt detta malat i en evig gron gronska dar vi aker upp och ner i dalgangar och uppfor hojderna. Vagen till San Rafael ar av utomordentligt bra kvalite, sa forutom bristen pa benutrymme kan man faktiskt njuta av farden.

I San Rafael, som ar ett samhalle pa kanske 5-6000 invanare bor vi bra. I min familj huserar makarna Diogenes och Gloria, liksom deras soner Darwing (som ocksa ar var handledare) liksom Deiton. Jag, Darwing och Deiton delar rum, och det har forfallit sig som sa att jag fatt ta over Darwings sang eftersom jag ar for lang for att ligga i vaningssangen, som det var tankt. Vi har vardagsrum dar TVn star pa i princip alla dygnets vakna dagar, och en toalett liksom dusch. Forra helgen va det fotboll hela dagen igenom... Jag har kommit helt ratt med andra ord.

Vicci har haft lite mer flyt och har ett helt eget rum med en kusligt stor sang hemma hos San Rafaels drottning Rosita. Drottning sager jag efter upplevelsen att ga bredvid henne langst ett av de tva huvudstraket har i byn. Alla hejjar och byter nagra sma ord med henne medan hon gar langst gatan i sina stiliga klader. Det marks att hon har inflytande har, minst sagt. Hon ar ocksa president i ATCs kvinnokooperativ har i byn, nagot som startades upp for inte mer an 2 ar sedan. Mer om detta i ett annat inlagg. Mellan Vicci och mig ar det kanske 60 meter, sa vi droppar forbi varandra mest varje dag.

Igar var en speciell dag. Jag skulle spela baseball for forsta gangen i mitt liv. Utan kunskaper om regler och fortfarande enorma problem med den lantliga nicaraguanska dialekten gav jag mig ivag till byns gras/grusplan med Deiton och Diogenes (en av familjens utflyttade soner). Far val kora pa brannbollskunskaperna tankte jag, men ack ack. Forsta gangen jag holl i basebolltraet borjade alla skrika "Sur! Sur! Sur!". Va fan menar de, tankte jag. Tydligen va jag tvungen att byta sida. Jag missade grovt tva ganger och blev totalt utskrattad. Men ack den som ger sig. Nasta gang det var min tur att sla va det samma visa "Sur! Sur! Sur!". Jaja, far val ta den svara sidan igen da (som att sla med backhand, alltsa). Kastaren slungade bollen mot mig och jag svingade basebolltraet med kraft. Och sadan traff jag far. Ivag for bollen, med ett rokmoln av en hord ivrigt jagande nicaraguaner efter, bort mot de grona bergen som omringar samhallet. Men det spelade ingen roll hur mycket de sprang. Jag avgjorde matchen, till mitt lags och publikens stora fortjusning. Daniel - Nicaragua. 1-0.

Patria Libre o Morir

Idag sitter vi pa ett mote arrangerat av CUCULMECA (Asociacion de Educacion y Comunicacion). Jag och Pedro (namn fingrerat) kommer lite sent till motet och satter oss pa tva stolar bakom det langa bordet av de ca 20 andra deltagandena sitter. Motet handlar om den nya lagen som stadgats, Ley de Acceso a la Informacion Publica, en lag som framarbetats i olika etapper (forst under Konservativa vid makten) och nu senare med tillagg fran nuvarande FSLN (Sandinisterna). Jag tanker inte ga in pa djupet pa innehallet i lagen, men kort och konsist om allmanhetens rattigheter till information om beslut och handlingar pa nationell, regional och lokal niva. Runt cirkulerar ett papper dar vi alla fyller i vara namn, telefonnummer och organisationstillhorighet. Motet fortsatter och alla far chansen att kommentera och reflektera vad den nya lagen innebor. Det ar en oppen diskussion dar handledaren for CUCULMECA svarar och delegerar fragor och svar. Pedro har ett inlagg som ar kritiskt till lagen, dar han kommenterar att lagen bara finns pa pappret men inte i verkligheten. En stund dar efter delas vi in i grupper som ska skriva upp de olika inneborderna av lagen. Plotsligt ger mig Pedro en sticker med nationalfadern Augosto Cesar Sandino pa, hallande i FSLNflaggan, med knuten nave, och med texten nedanfor - "Patria Libre o Morir". Darefter lamnar han motet.

Vardagen har i Nicaragua ar inte som i Sverige. Om man tycker att politik i Sverige ar avpolitiserat, sa ar faktumet har tvartom. Har ar allt politik, pa gott och ont. Alla jag mott har en stark asikt och pa framsidorna pa tidningarna varje dag diskuteras inte huruvida ratt lat vann i schalgerfestivalen, utan istallet analyseras och diskuteras in i det mista uttalanden fran landets hogt uppsatta politiker. Debatter pa de nationella tvkanalerna avloser varandra varje kvall dar kommentatorerna ar sa lyriska och engagerade att de talar i mun pa varandra och allt blir till en stor soppa. Vi passerade for nagon dag sedan ett ministerie, MAGFOR (Ministerio Agropecuario y Forestal), som var pyntat med FSLNflaggor pa den kringliggande muren. Det ar inte som i Sverige, med andra ord.

Jag sitter sent en kvall och pratar med Pedro om den politiska situationen i landet, om valfusk, korruption och kriget. Pedro deltog sjalv i revolutionen och kriget under 80-talet. Han har, forutom en uppsjo av bilder, kalendrar, stickers, bocker etc som handlar om Che Guevara och Sandino, en keps dar det star "combatiente histórico" pa. Pedro forklarar for mig hur landet fortfarande lever kvar i en stark delning sedan revolutionen och kriget, hur korruption har harjat bade nar konservativa, liberaler och aven nu, nar FSLN styr. Byn jag bor i, San Rafael del Norte, innehas makten av liberaler, PLC. Det ar forstas ingenting Pedro ser med vida ogon pa. Men jag fragar av intresse om varfor det finns en majoritet av liberaler har nar fattigdomen ar sa narvarande, nar bonderna har lever pa en snittlon pa 20 kronor om dagen. Pedro lyfter da lite extra pa ogonbrynen och vander sig mot mig och forklarar med bestamd ton att en del av befolkningen har inte alltid rostar pa partiet vars ideologi man egentligen stodjer, utan snarare pa nagot av de partier som inte ar FSLN. Splittringen av landet kvarstar, och en fraga jag sitter och fragar mig, ar det ett land i fred? Ar fred forst nar vapnen tystar eller ar det egentligen nagot storre?

Gallo Pinto!!

Forsta dagen pa praktiken forbi, mycket ris och bonor blir det... Blot och fuktig, orkanen Ida har namligen dragit in over Centralamerika (det ar sant, den heter sa!).
Mycket vantan blir det ocksa. Har varit ute och jagat dollar idag. Helt omojligt att fa tag i, tydligen. Och nar vi inte jagat dollar har vi vantat. Det verkar vara en oskriven regel i det har landet att mellan varje aktivitet maste man ata ett mal mat, dricka kaffe och vanta i minst tva timmar innan man kan gora nasta grej. En aning frusterande.


Har varit med var handledare Lola och hennes familj mer an vad vi varit med vara egna familjer. Familjen bestar av mamma Lola, pappa Alfonso (a.k.a. Zorro, raven) och deras barn och barnbarn. Lite svart att halla koll pa exakt hur folk ar slakt med varandra. Imorgon ska vi hem till Raven och gora chilero! (som aer typ inlagda gronsaker, mer specifikt brocolli, lok, selleri, jalapeños m.m)
Initiativet kom fran Lola, som uppmarksammade att vi fortaerde en hel burk med chilero till frukosten under introduktionen med ATC.
Kaera Axel, hela Crucero har blivit upplysta om var otroliga crave efter chilero, vilkett dom finner vaeldigt roligt!

Nu ska vi tillbaka ut i regnet och dimman... Hoppas stormen Ida drar forbi snart...

Blota halsningar fran Sepehr, Ida och Ida =)

Novedades de GLOKALA & Co

Det var en gång ett gäng conquistadorer som teater-landsteg på Ivön i augusti... Tillvaron blev aldrig mer sig lik!
Sen invaderade de Sofielunds Folkets Hus och tog delar av Malmös södra innerstad i besittning. Tillvaron blev aldrig mer sig lik där heller!
Man skulle kunnat tro att när denna invasionstrupp nu, någon månad senare, gett sig av till annat land så skulle Huset och Malmö dra en suck av lättnad. Så är icke fallet. På kort tid skapades nya beroenden och relationer. Och nu är det alltså skakigt och tomt efter dem.
Med andra ord - tydligare uttryckt: VI SAKNAR ER!

Just nu är det ruggigt och blåsigt och mörkt och vintertid (på klockan). Vi kurar inomhus. Kaféet är värmestuga. Det drar snålkallt från fönstren i klassrummen. Bäst ha ytterkläderna på inomhus! Influensan skördar lärarkraft. Den gångna veckan har vi varit 2 sjukskrivna kort. Känns tomt det också!

Utomhus har alla vackra färgsprakande löv blåst ner. Ligger i regnvåta, kletiga högar. Tack och lov hann vi samla in och torka tillräckligt för att nästa veckas kilmatdagar på skolan ska kunna kringgärdas av i alla bemärkelser naturliga inslag: återbrukade dekorationer, fröer, löv, örttéer, frukt från kooperativet Ekolivs, föreläsare kring hållbarhet, på olika plan. Efter tre dagar med blandning av föreläsare, workshops, studiebesök och filmer hoppas vi ha åstadkommit en gemensam strategi för att hela Huset ska kunna gå från prat OM miljö och hållbarhet till AKTIV HANDLING. Allt från sopsortering till värme, energibalans, vattenhushållning, återbruk av resurser, mänskliga och materiella. I alla fall ha fattat beslut. Sen tar det väl tid med det praktiska trots allt. Det krävs internutbildning, uppmuntran, vilja, fungerande organisation.

Det är klimatdagarna som upptar mest av tiden alltså - och planering för klimatmötet i Köpenhamn i december. Häromdagen köpte vi in oss på det jättemöte med 5000 personer som de latinamerikanska vänster-presidenterna tänker hålla: Lula, Morales, Castro, Chávez... och några till, om dom kan & hinner. Häftigt!

På grund av influensan så är tiden tajt - känns som om vi (jag) inte hunnit med nånting. Lovar bättring till nästa lilla nyhetsinlägg på bloggen! Tills dess:

Sköt om er - hälsa era familjer och handledare!

Vidarediskussion om event

Hej!
Kul att hora att ni vill delta! Som vi talade om det ar det bra om alla ar med i arbetsgrupperna och delar med sig av vad man har att delta med. sjalva organiserandet av forumet och platserna dar det ska aga rum blir ju av bade praktiska liksom som ni sager, av era egna aktiviteters tidkonsumtion, varat ansvar, men vi tror anda att det kan vara bra att man ar med i en arbetsgrupp sa att man kan dela med sig av bade det ni tankt gora liksom det vi tankt, sa blir det lattare att bade organisera och koordinera. Eller vad tror ni? Organiserandet av platser blir ju som sagt ett arbete utanfor dessa arbetsgrupper, och arbetsgrupperna ar ju till for att arbetet och presentationerna et cetera ska ga sa smidigt som mojligt. Men det ar var tanke, om ni kanner att det blir for mycket sa far vi acceptera det. Som sagt, vi kommer ju sta for huvudarbetet, men bara att ni finns dar och delar med er av era tankar och ideer gors nog lattare (genom maillistor inom arb-grupperna) om alla ar med i dem. Men kanon att ni ar pa! Ta garna en diskussion om det... Bra forslag om datum, vi ska diskutera vad gruppen anser om kristihimmelsfard. eventuellt i slutet.

Lycka till sa lange!