San Rafael ligger sisadar tre timmars bussfard norr om Managua. Dit aker vi med en av alla de gamla amerikanska skolbussar som skickats till Nicaragua, sadanadar orangefargade som kan ses i amerikanska filmer som skildrar livet under 50-60talen. Men de ar mer an sa, for har pyntas de om, malas om, det byts tutsignal till nagot som skulle kunna liknas vid en jobbig ringsignal fran en mobil av tidigt 2000-tal, det hanger fina sma glittersnoren i taken. Ja, och mycketmer an sa. Bussarna har helt enkelt gjorts till nagot eget, nagot nicaraguanskt. Med en sadan buss tar vi oss ut ur Managuas stimm och avgaser och aker forst ratt flackt, men allteftersom borjar landskapet kuperas. Kullarna blir till hojder som sedan blir till sma berg. Allt detta malat i en evig gron gronska dar vi aker upp och ner i dalgangar och uppfor hojderna. Vagen till San Rafael ar av utomordentligt bra kvalite, sa forutom bristen pa benutrymme kan man faktiskt njuta av farden.
I San Rafael, som ar ett samhalle pa kanske 5-6000 invanare bor vi bra. I min familj huserar makarna Diogenes och Gloria, liksom deras soner Darwing (som ocksa ar var handledare) liksom Deiton. Jag, Darwing och Deiton delar rum, och det har forfallit sig som sa att jag fatt ta over Darwings sang eftersom jag ar for lang for att ligga i vaningssangen, som det var tankt. Vi har vardagsrum dar TVn star pa i princip alla dygnets vakna dagar, och en toalett liksom dusch. Forra helgen va det fotboll hela dagen igenom... Jag har kommit helt ratt med andra ord.
Vicci har haft lite mer flyt och har ett helt eget rum med en kusligt stor sang hemma hos San Rafaels drottning Rosita. Drottning sager jag efter upplevelsen att ga bredvid henne langst ett av de tva huvudstraket har i byn. Alla hejjar och byter nagra sma ord med henne medan hon gar langst gatan i sina stiliga klader. Det marks att hon har inflytande har, minst sagt. Hon ar ocksa president i ATCs kvinnokooperativ har i byn, nagot som startades upp for inte mer an 2 ar sedan. Mer om detta i ett annat inlagg. Mellan Vicci och mig ar det kanske 60 meter, sa vi droppar forbi varandra mest varje dag.
Igar var en speciell dag. Jag skulle spela baseball for forsta gangen i mitt liv. Utan kunskaper om regler och fortfarande enorma problem med den lantliga nicaraguanska dialekten gav jag mig ivag till byns gras/grusplan med Deiton och Diogenes (en av familjens utflyttade soner). Far val kora pa brannbollskunskaperna tankte jag, men ack ack. Forsta gangen jag holl i basebolltraet borjade alla skrika "Sur! Sur! Sur!". Va fan menar de, tankte jag. Tydligen va jag tvungen att byta sida. Jag missade grovt tva ganger och blev totalt utskrattad. Men ack den som ger sig. Nasta gang det var min tur att sla va det samma visa "Sur! Sur! Sur!". Jaja, far val ta den svara sidan igen da (som att sla med backhand, alltsa). Kastaren slungade bollen mot mig och jag svingade basebolltraet med kraft. Och sadan traff jag far. Ivag for bollen, med ett rokmoln av en hord ivrigt jagande nicaraguaner efter, bort mot de grona bergen som omringar samhallet. Men det spelade ingen roll hur mycket de sprang. Jag avgjorde matchen, till mitt lags och publikens stora fortjusning. Daniel - Nicaragua. 1-0.
I San Rafael, som ar ett samhalle pa kanske 5-6000 invanare bor vi bra. I min familj huserar makarna Diogenes och Gloria, liksom deras soner Darwing (som ocksa ar var handledare) liksom Deiton. Jag, Darwing och Deiton delar rum, och det har forfallit sig som sa att jag fatt ta over Darwings sang eftersom jag ar for lang for att ligga i vaningssangen, som det var tankt. Vi har vardagsrum dar TVn star pa i princip alla dygnets vakna dagar, och en toalett liksom dusch. Forra helgen va det fotboll hela dagen igenom... Jag har kommit helt ratt med andra ord.
Vicci har haft lite mer flyt och har ett helt eget rum med en kusligt stor sang hemma hos San Rafaels drottning Rosita. Drottning sager jag efter upplevelsen att ga bredvid henne langst ett av de tva huvudstraket har i byn. Alla hejjar och byter nagra sma ord med henne medan hon gar langst gatan i sina stiliga klader. Det marks att hon har inflytande har, minst sagt. Hon ar ocksa president i ATCs kvinnokooperativ har i byn, nagot som startades upp for inte mer an 2 ar sedan. Mer om detta i ett annat inlagg. Mellan Vicci och mig ar det kanske 60 meter, sa vi droppar forbi varandra mest varje dag.
Igar var en speciell dag. Jag skulle spela baseball for forsta gangen i mitt liv. Utan kunskaper om regler och fortfarande enorma problem med den lantliga nicaraguanska dialekten gav jag mig ivag till byns gras/grusplan med Deiton och Diogenes (en av familjens utflyttade soner). Far val kora pa brannbollskunskaperna tankte jag, men ack ack. Forsta gangen jag holl i basebolltraet borjade alla skrika "Sur! Sur! Sur!". Va fan menar de, tankte jag. Tydligen va jag tvungen att byta sida. Jag missade grovt tva ganger och blev totalt utskrattad. Men ack den som ger sig. Nasta gang det var min tur att sla va det samma visa "Sur! Sur! Sur!". Jaja, far val ta den svara sidan igen da (som att sla med backhand, alltsa). Kastaren slungade bollen mot mig och jag svingade basebolltraet med kraft. Och sadan traff jag far. Ivag for bollen, med ett rokmoln av en hord ivrigt jagande nicaraguaner efter, bort mot de grona bergen som omringar samhallet. Men det spelade ingen roll hur mycket de sprang. Jag avgjorde matchen, till mitt lags och publikens stora fortjusning. Daniel - Nicaragua. 1-0.
Åh San Rafael som är så fint! Och kvinnokooperativet verkar inte gå av för hackor, det var iaf intrycket jag fick när vi hälsade på förra året. Ska bli kul att höra vad ni har för er! Ha det himla gott och skicka gärna varmaste hälsningar från mig till Rosalpina Gutierrez på ATC Jinotega om ni träffar henne! Kram, Karin
SvaraRadera